Pokémon GO, Agumented Reality tar över

Nu när Pokémon GO har tagit över även i Sverige

så kan det vara på tiden även för Aristokraterna att ta en närmare titt på fenomenet.

pokemon go

Så vad kan man säga initialt om detta spel? Tja, det är ju pokémon. Man går ut i världen (på riktigt denna gången) för att fånga dem alla, men istället för att i vanlig ordning strida med sina redan ägda pokémon så har man bara bollar med sig som man kastar på eventuellt litet monster som man hittar. Hur hittar man dem då? Jo, man har en karta över närområdet, som baseras på riktiga kartor, där pokémon genereras allt eftersom. Man kan använda sig av ”rökelse” (incense) för att locka till sig monster om man vill göra det lite lättare för sig om man inte kan ta sig till ett pokéstop, ett ställe där man dels kan få nya saker (pokébollar exempelvis) samt använda sig av en lure module som lockar till sig pokémon men som till skillnad från rökelse påverkar en lure alla som står vid pokéstoppet. I helhet handlar det om att fånga pokémon för att samla erfarenhetspoäng för att gå upp i level så att man kan fånga fler och mer sällsynta (samt starkare) pokémon för att sen ta och hålla pokégymmen.

pokemon-go-lured-pokestop
Pokéstop med aktiv Lure Module, spelaren har även rökelse (incense) aktiv

Pokémon GO kan vara den mest socialt drivande händelsen sedan… ja, sätt in någonting som fick folk att gå man ur huse för att delta. Oavsett hur det är så har appen installerats på 75 miljoner enheter (både iOS och Android) enligt techcrunch.com. En historisk siffra för en app och det är inte förvånande heller med tanke på att Pokémon har varit med länge och är en del av väldigt många människors barndom, så att denna nya form av Pokémon blivit omåttligt populär är inte förvånande.

Men det är inte utan problem som världens nu mest populära sysselsättning har uppträtt. Kraschande servrar, buggar i appen, fuskare och dåligt placerade pokéstops har plågat spelet (och spelare) sedan det släpptes. Särskilt illa för serververksamheten var det när Europa fick tillgång. Dock det som folk vanligen räknat till det mest olyckliga med Pokémon GO är tendensen till olyckor för folk som spelar och de som råkar ut för dessa ovaksamma människor helt uppslukade i sina smartphones att de tappat uppfattning för världen omkring dem, eller för den sakens skull de spelare  som skadar eller utsätter sig själva för fara i hopp om att fånga en sällsynt pokémon.

Det är inte bara dåligt, hur det än må se ut bland rubrikerna. Det finns solskenshistorier med, speciellt för de personer som kanske aldrig tidigare kunnat röra sig i allmänna utrymmen utan att känna sig malplacerade eller stygn av social oro. Pokémon GO har fört samman människor och öppnat upp världen utanför det egna hemmet. Det är en social och (i majoriteten) en hälsobringande tendens vi kan se av spelet. Folk är ute och går, de träffas och knyter nya vänskapsband. Den som inte kan se det goda av detta bör kanske tänka över saker och ting. På reddit finns flera trådar där folk pratar om hur samhällen där de bor i tar bort alla pokéstops, bara för att man inte tycker om spel som Pokémon.

pokemon-go-capture-pokemon-real-world-virtual
Exempel på med och utan AR-funktion

Själv tycker jag att det är ett trevligt tidsfördriv. Att ha igång appen när man är ute på en promenad gör att man alltid kan sätta ett mål för sig när man är ute, om så bara för att kläcka ett ägg man fått från ett pokéstop. Men en sak som jag inte var något vidare imponerad över är AR-funktionen. För mig är den mest onödig och drar för mycket av batteriet. De enda gångerna som man använder AR är när man antingen ska fånga en pokémon eller strida i ett gym. Att inte ha AR igång gör det lättare att både fånga och strida eftersom att skärmen inte flyttar på sig hela tiden och de virtuella animeringarna håller sig på plats, istället för att plötsligt hoppa ur vy så man måste leta efter dem.

Vi får se hur länge det håller. Nu ska jag gå en runda…

 

/ Roland

Om Youtube och hål

Det händer oss alla någon gång

att man trillar ner i det svarta hålet som är Youtube. Innan man vet ordet av har det gått timmar…

 

Vi lovade länkar, så här kommer en hel drös!

 

Detta avsnittet och alla våra tidigare finns tillgängliga på följande plattformar:

Soundcloud     –     iTunes     –     Stitcher

 

Vi hoppas att det blir en god lyssning!

 

/ Aristokraterna

Bengali – Ett litet land av motsägelser

path3832

Det blir ett kort inlägg den här gången. Kort men ack så gott.

Bengali, eller Bengala som det heter på engelska, är ett litet östafrikansk kustland med tät kustdjungel som längre in öppnar upp sig för savanner och en massiv bergskedja. Den moderna huvudstaden Morristown är med sina skyskrapor och alla moderniteter en grov kontrast från de traditionella djungelbyarna, där varje by är hem till en egen stam. Djungeln rymmer många hemligheter; många av dem knutna till Bengalis mest berömda invånare, Fantomen.

Men det är inte dessa hemligheter vi ska prata om idag, utan landet där de ligger och hur det i sig är en massiv motsägelse. Som jag nämnde i mitt inlägg om Fantomen-filmen låg Bengali ursprungligen i Asien, troligen är namnet inspirerat av Bengalen som en provins i Indien. Vid flytten till Afrika följde vissa asiatiska drag med, till exempel gestaltas ofta Singhbrödraskapet som en asiatisk piratliga. Bland Dimmiga Bergen, en bergkedja som markerar en av Bengalis gränser, ligger bergsfurstendömena vars härskare (vanligen kallade Bergsfurstar) visuellt brukar likna maharadjor. Man kan betrakta dessa saker som en kvarleva från de tidiga serierna när Bengali låg i Asien. Personligen ser jag det som en följd av Bengalis läge på Afrikas östkust, vilket direkt gör det till en del av handelsnätverket som existerat i Indiska Oceanen sedan långt innan européerna gjorde entré. Kontakterna fanns och möjligheten att rika handelsmän och indiska prinsar sökte sig till Bengali för att upprätta egna riken är fullt möjligt.

Även faunan i Bengali är en intressant motsägelse. Dimmiga bergen är även hem till bergsvargarna vars mest berömda medlem är Devil, Den Vandrande Vålnadens trogne följeslagare. I djunglerna jagar både lejon och tigrar. Faktum är att Fantomen själv är länkad till tigern genom ett av de gamla djungelordspråken som säger att ”Fantomen har tio tigrars styrka”, vilket visar att tigrar funnits länge i Bengali. Att tigrar finns i Bengali förklaras i serierna med att de importerades av en indisk prins när han sändes i exil av sin bror. När prinsen dog och hans palats övergavs slapp tigrarna lösa och spred sig över Bengali. Vargarna i sin tur härstammar från en kull vargungar som den sjuttonde Fantomen förde med sig från USA under 1880-talet.

Jag gillar det draget hos Fantomen-tidningen. Den var medveten om sina motsägelser och istället för att bara bortförklara det med att det bara är så Fantomens hemland ser ut försöker de förklara vissa delar, såsom varför det finns tigrar och vargar i Afrika. Men varför det förekommer bergsfurstar, varav en som uppenbart är mongol, och deras ickeafrikanska utseenden förklaras mig veterligen inte i serierna.

Tills nästa gång.

//Thomas

https://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Bengali

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengalen

https://en.wikipedia.org/wiki/Indian_Ocean_trade

https://en.wikipedia.org/wiki/Indian_wolf

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengalisk_tiger

https://fantomenindex.krats.se/what/tigrar

http://fantomen.org/index.php/laer-dig-mer/laer-dig-mer-1/tidigare-generationer/182-zoo-121

Spara

Spara

Spara

Glömda och Gömda spel, Nox

Hur många titlar har släppts sedan elektroniska spel blev en grej?

Efter att ha spenderat nära två (frustrerande och uttröttande) timmar på att få fram någon form av siffra på min fråga nöjer jag mig med konstaterandet av att det är MÅNGA! Det som fick mig att undra detta var tanken på hur många av alla dessa titlar som kommit och gått under mitt liv som spelentusiast. Jag började denna väg redan som fyraåring med Nintendos historiska flaggskepp, 8-bitars NES, och Gameboy. Med tiden blev det fler spel, fler konsoler och många, många timmar spenderade med härliga upplevelser.

Men det är lätt att med den tiden som gått och med alla nya titlar som dyker upp hela tiden, för att inte tala om när generationsskiften sker för konsoler och hårdvara för datorer blir bättre, att man glömmer de spel som man en gång spenderade otaliga timmar med eller helt missar andra som kom i svallvågor av stortitlar. Därför tänker jag ta fram dessa glömda eller gömda spel och förhoppningsvis kunna blåsa lite liv i dem en gång till.

Först ut är Nox.

nox2

Vad är…  Nox?

Lagom till millenniumskiftet kom Westwood med denna fantastiska action/RPG-hybriden. Spelet släpptes till PC, publicerat av Electronic Arts. Med ett klassikt storyupplägg handlar spelet om att besegra en nekromatiker för att rädda dagen.

Grunden för Nox kom redan 1995 när Michael Booth (design och programmering) började göra egna spel under sin tid i college. Under Game Developers Conference 1997 visade Booth ett demo av Nox för John Hight som var exekutiv producent vid Westwood Studios. Westwood valde att ta sig an projektet och skickade det till sitt utvecklingsteam i Kalifornien. I en intervju med GameSpy säger Michael att han från början ville göra en uppdaterad version av det gamla Atari-spelet Gauntlet. Han hade också spelat en hel del Mortal Kombat och Magic: The Gathering, vilket gav honom insikten att ett medeltidsspel skulle vara den perfekta plattformen för att göra ett sorts magisystem som var ett ”real time Magic: The Gathering”.

Målet var att skapa det ultimata spelet för magikerstrid, där spelarna kunde slänga besvärjelser på varandra och samtidigt kunna avvärja inkommande attacker. Genom att komma med smarta kombinationer skulle man kunna utmanövrera sina motståndare. Michael ville fånga känslan av episka trollkarlsstrider som han läst om i olika fantasyromaner. Elementet han tog från Mortal Kombat var att besvärjelser skulle aktiveras genom knappkombinationer som i spelet blev besvärjelsestavelser och handgester. Från början var det tänkt att detta skulle göras med en handkontroll, men man insåg att det skulle bli något av ett hinder för nya spelare och de som inte var vidare kvicka i händerna. Istället implementerades ett snabbsystem där besvärjelsen man vill kasta ligger i en menyrad med en tillskriven snabbtangent. Men det finns rester kvar från det tilltänkta systemet, nämligen att när en besvärjelse kastas visas den kombination av gester som skulle ha använts runt om karaktären.

 

Mekanik

Nox är ett ”run-of-the-mill” RPG. Döda monster, samla xp, öka i level. Det är ett intressant spel med tanke på dess mekanik, samt använder det 2D snedperspektiv och gör sig bra som sådant. Förutom det redan nämnda tilltänkta kombinationssystemet för besvärjelser så använder spelet ”TrueSight”, som gör att du som spelare har ett 360 graders synfält men ser bara vad som är inom karaktärens vy. Hörn och objekt som skymmer kakartärens vy kommer att skapa en skugga eller ”fog-of-war”, om man så vill.

När man börjar spelet kan man välja mellan tre klasser; Warrior, Conjurer och Wizard. Alla har sina specialiseringar, fördelar och begränsningar som kommer att skapa unika spelsätt med vitt skilda strategier.

Warriorn är så klart en närstridsspecialist som kan använda nästan alla rustningar och närstridsvapen. Han kan dock inte använda sig av båge, stav eller besvärjelser eftersom att han inte har magi. Istället för magi har warriorn specialfärdigheter att använda sig av.

Nox1Conjurern är en avståndsspecialist med djurkompanioner. Han kan använda magi för att hela sig samt tämja och frammana monster. Han är något av en hybrid av Warrior och Wizard.

En Wizard är aldrig sen, han behöver bara ladda sin mana och teleportera sig till rätt ställe. Skämt åsido är denna klass vad man förväntar sig. En Wizard har färst vapen och rustningar att välja mellan men flest besvärjelser som kompensation. Förutom de offensiva besvärjelserna kan en Wizard teleportera sig och göra sig osynlig, samt använda helande magi.

Nox är ett spel som har mycket humor och som på sitt eget vis driver något med sig själv och sin genre. Redan i introduktionen kommer en härlig armbåge som åtminstone fick mig att dra på smilet.

 

Plotten

Kort och gott – Du spelar som Jack, en helt vanlig person som helt plötsligt blir dragen till en annan värld där den självutnämnda drottningen av nekromantiker, Hecubah, försöker ta över landet Nox. För att ta sig hem måste Jack besegra Hecubah och hennes undersåtar. Till sin hjälp har Jack en något udda man kallad Airship Captain som kommer att vara något av en mentor längs vägen. Jack måste välja sin väg i världen (klass) och göra sitt yttersta i kampen mot Hecubah. Det är en bra story som man får upptäcka genom spelet och man får reda på back-storyn genom laddningsskärmarna.

 

Mitt intryck

Jag kan inte minnas helt när jag spelade Nox första gången, men grovt hugget skulle jag säga runt 12 år sedan. Det som jag säkert minns är att jag älskade spelet. Jag gillade humorn men mycket av det mer subtila flög över huvudet på mig, något som jag nu kan ta åt mig på helt annat sätt och få en dubbel uppskattning för.

nox3

Det som jag gillade mest med spelet då var att det var en frisk fläkt i genren efter att ha spelat lite för många timmar Diablo II (men det tar vi en annan gång). Tempot i Nox är högt men flytande, så man får aldrig tråkigt. Men det märks också att det har några år på nacken, speciellt tänker jag på hur UI:n är uppbyggd och hur köp/sälj-systemet fungerar. Man behöver hålla koll på allting själv, spelet håller dig inte i handen. Detta är ingenting dåligt, men jag får nog säga att med dagens något automatiserade system kan man bli lite lat med att hålla reda på siffror och data. Spelet har sin beskärda del av röstskådespel och ibland undrar man ifall det var menat att vara överdrivna framtoningar. Jag väntar bara på att det är någon som kommer göra en ”full Shatner”. Dock med allt vad överdrivna röstskådespelare innebär så gör det sig fortfarande bra med tanke på spelets humoristiska ton, man behöver inte ta det på mer allvar än man känner för.

När vi ändå är inne på ljud kan vi ta en runda in på musik och ljudeffekter. Här kommer det åter fram att det är ett äldre spel. Det är lite burkigt på sina ställen (inte den högsta av bit rate kanske?) men över lag tycker jag att det är acceptabelt. Man kan inte förvänta sig varken HD eller lossless från något som kom år 2000. Musiken sen ska jag ärligt säga är något som bara smälter in i bakgrunden. Det är inget fel på den, men den sätter sig inte heller. Inte för mig i alla fall.

Allt som allt rekommenderar jag varmt Nox för den som vill köra lite klassisk dungeon crawl blandat med humor i en intressant fantasy-setting. För mig kommer det bli en del timmar nu och jag hoppas att det blir så för dig med, om du skulle välja att ta dig an denna klassiker.

 

/ Roland

 

Länkar:
  1. Intervju med Michael Booth – https://web.archive.org/web/20120805041855/http://archive.gamespy.com/legacy/interviews/nox_a.shtm

The Legend of Tarzan – klassiska element möter modernt historieberättande.

Tarzan svingar sig än en gång in på bioduken i formen av en särdeles vältränad och blond Alexander Skarsgård. Med inspiration hämtad från både klassiska berättelser såsom ”The Return of Tarzan” (1913) och ”Tarzan and the Jewels of Opar” (1916) samt vad som hände i Belgiska Kongo under tiden det missköttes av Kung Leopold II. I ett försök att komma åt rikedomarna i det legendariska Opar sluter Leo Rom (Christopher Waltz) ett avtal med Mbongo, ledaren för Opar, att föra Tarzan till honom i utbyte mot rådiamanter.

I London bjuds John Clayton, den tredje Earlen av Graystoke (Tarzans födelsenamn), in att göra en rundresa i vad som kallas Kongofristaten för att själv bevittna allt bra som kolonisatörerna gjort för lokalbefolkningen. Efter en hel del övertygande av den amerikanske Dr George Washington Williams (Samuel L Jacksson) och sin egen hustru Jane (Margot Robbie) går han med på att än en gång återvända till Afrika.

Det som följer är ett klassiskt äventyr där Jane kidnappas av den skrupelfrie Rom i ett försök att lura Tarzan att följa dem till Opar. Det blir liansvingning, slagsmål och möten med gamla vänner och ovänner i en kapplöpning för att stoppa Rom som försöker föra in en armé av brutala legosoldater för att driva Kongofristaten.

Edgar Rice Burrough skrev totalt 23 böcker mellan 1912 och 1950 om den vite mannen som vuxit upp bland Mangani, de stora aporna. Böckerna blev omåttligt populära och har blivit både serietidningar, tv-serier och filmer. De mest berömda filmerna är de med den olympiske guldmedaljören Johnny Weissmuller i huvudrollen. Filmer som gärna tar sig vissa friheter med källmaterialet. Men David Yates har regiserat en film trogen böckerna, men likväl uppdaterad för att fungera idag. Till exempel anges aporna Tarzan växte upp hos som Mangani, gorillaliknande apor med drag av chimpanser. De benämns inte som gorillor eller chimpanser. Den här gången anges också att djungeln han växte upp i är en del av Kongo, något som inte specificeras vanligen. Men det ger historien ett nytt djup när man lägger till den historiska kontexten kung Leopolds Kongoprojekt innebär för lokalbefolkningen, ett brutalt laglöst styre med slavliknande arbetsförhållanden och förtryck av lokalbefolkningen. Även de klassiska Leopardmännen, traditionella svurna fiender till Tarzan gör ett inhopp som innevånarna i Opar.

Det var en bra, sevärd film och äntligen en bra tolkning av Edgar Rice Burroughs verk, till skillnad från sist ett verk av denne väldigt produktive författare visades på vita duken. Den gången floppade det fullständigt och av förståeliga skäl, jag talar om ”John Carter of Mars”.

När Fantomen mötte kejsare Ming av Mongo

 

Fyra hjältar skapade av två män, förenade i striden för det goda. Den förste är en berömd polospelare och frihetskämpe som kämpat mot en mäktig förtryckare i 52 år. Den andre en skicklig illusionist och magiker som tillsammans med den tredje, sin högreste afrikanske tjänare och senare partner, har kämpat mot kriminella genier, brottsorganisationer och utomjordingar lika länge. Den fjärde en mystisk man i lila trikåer som i över fyra hundra år bekämpat sjöröveri och orättvisor med en dödskalle som sin symbol. Tillsammans bildade de en första försvarslinje när en intergalatisk kejsare tog sikte på jorden som sitt nästa mål för erövring.

År 1986 skapade Marvel Animation “Defenders of the Earth”, en animerad tv-serie där hjältarna vars seriestrippar distribuerades av Kings Features Syndicate samarbetade i kampen för det goda.  Sextiofem avsnitt skapades där Blixt Gordon, Mandrake, Lothar och Fantomen tillsammans kämpade mot Ming den Skoningslöse och dennes försök att erövra jorden.

Blixt Gordon, en så kallad rymdopera skapad av Alex Raymond 1934. Serien följer polospelaren och den borne hjälten Blixt Gordon och hans vänner; den vackra Dale Arden och vetenskapsmannen Hans Zarkov, under deras äventyr på den främmande planeten Mongo som styrs av den fruktansvärde kejsaren Ming den Skoningslöse. Till sin hjälp hade de flera kämpar från Mongo, den karismatiske Prins Barin från Arboria och Prins Vultan, hökmännens ledare.

Mandrake skapades av Lee Falk två år innan han skapade Fantomen. Han är en gentleman och magiker, alltid klädd i hög hatt, frack och inte sällan en kort svart cape med röd insida. Som en skicklig illusionist och hypnotisör använder Mandrake sina förmågor till att bekämpa brottslingar, inte minst brottsorganisationen 8 tillsammans med sin kompanjon Lothar, en afrikansk prins och mäktig kämpe.

Den fjärde hjälten tror jag inte behöver någon introduktion, en enligt legenderna fyra hundra år gammal vålnad från Afrika som bär en distinkt ring i formen av en dödskalle.

Den tecknade serien, för att ge barn en bättre möjlighet att relatera till hjältarna, skapade även fyra ungdomar som följer sina fäder/vårdnadshavare. Dessa är Rick Gordon, (son till Blixt Gordon). LJ, (Lothars son), Jedda Walker (Fantomens dotter) och Kshin, (Mandrakes adoptivson och lärling).

Serien har uppdaterat flera av karaktärerna från sina ursprung. Till exempel så har Blixt en fru som dödas av Ming i pilotavsnittet, det sägs aldrig i Tv-serien men i en serietidning som gavs ut parallellt med tv-serien anges det att kvinnan var hans kompanjon Dale Arden. Mandrake är mer än bara en illusionist utan besitter faktiska magiska krafter. Fantomen i sin tur kan åkalla Tio Tigrars styrka för en kort period genom att uttala en magisk ramsa. Hans ring kan dessutom skicka en stråle som sätter dödskallemärket på den som träffas av strålen.

I tv-serien kämpar de mot i första hand Ming den Skoningslöse, planeten Mongos tyranniske härskare. Till sin hjälp har Ming underhuggare såsom Garax, ledaren för hans isrobotar och Kurt Walker, Fantomens förvisade äldre bror. Mings rådgivare är Octon, en självmedveten dator inspirerad av den ansiktslöse ledaren för brottsorganisationen 8 vilka Mandrake kämpar mot. Även Mings son och dotter dyker upp i episoder.

Serien är futuristisk, den utspelar sig 2015, och saker såsom självmedvetna datorer, rymdskepp och besökande utomjordingar ses inte som något konstigt.

För oss Fantomenfans blir det lätt förvirrande att se Fantomen i “Defenders of the Earth”, det är nämligen inte den Fantom vi är vana vid att se som ansluter sig till Blixt, Mandrake, Lothar och de andra. Enligt tv-serien är han den 27:e Fantomen, alltså vår nuvrande Fantoms ättling. Likväl har även denna Vandrande Vålnad en vit häst och en tam varg, precis som Fantomen i tidningarna, djur som i serietidningarna betonas som unika för den nutida Fantomen. Han bär heller inga vapen annat än sin laserring, som förutom att fungera som en laser även kan märka onda män med dödskallemärket på håll, och sin förmåga i obeväpnad strid. Dräkten har fått en uppdatering då de röd- och svartrandiga kalsongerna tagits bort till förmån för en enhetlig ljuslila dräkt.

Fantomen i serien ges röst av Peter Mark Richman, en skådespelare som både lånar ut sin röst till animerade karaktärer och även ställer sig själv framför kameran och har över 150 roller bakom sig, främst i tv-serier, som “Battlestar Galactica, (1980)”, “Hawaii Five-O, (1969)”  “Star Trek The Next Generation (1980)”. Hans roll som Fantomen ger Den Vandrande Vålnaden en distinkt röst som tyvärr låter väldigt ansträngd, som om han konstant tar i för kung och fosterland.

Då tv-serien kom under 80-talet åtföljdes den av en linje leksaker tillverkade av Galoob. Sex figurer av Blixt Gordon, Mandrake, Lothar, Fantomen, Ming och Garax. Samtliga har en så kallad Action feature som var en ratt på deras rygg som när man vred på den fick armarna att röra sig. De kom med en standard pistol, svarta för hjältarna och röda för skurkarna, samt ett distinkt vapen per karaktär. Flash har ett svärd som antagligen är tänkt ska se ut som att det brinner av formen att dömma, Mandrake har sin diamantprydda promenadkäpp, Lothar en änterhake och Fantomen vad som troligen ska föreställa en piska. Ming fick en Stav och Garax en bomb eller radio, svårt att säga utifrån bilderna.

Fem fordon släpptes också, Fantomens Skull Copter, Defender ClawCoper (En lätt omarbetad Skull Copter med annan cockpit, Flash swordship (Som faktiskt kunde förvandlas till ett leksakssvärd),  Mongor (Mings husdjur som här tjänar som hans riddjur) och Garax Swordship (En variant av Flash skeppet med annat utseende men likadan funktion). Jag vet inte om leksakerna någonsin gavs ut i Sverige.

Tv-serien i sin tur gavs ut på video och fanns att hyra i välsorterade videobutiker, dubbad till svenska.

Defenders of the Earth är i min mening en bra tv-serie som står sig fortfarande trettio år senare. Karaktärerna är väl gestaltade över lag även om vissa, Kshin särskilt, kan bli irriterande i längden. Tyvärr kan man uppleva att Fantomen åsidosätts litet till förmån för de andra hjältarna men tidigt i serien har han ett avsnitt dedikerat till sig själv och fiendskapen till hans äldre bror Kurt. Kan ni hitta serien så ge den en chans.

Tills nästa gång.

//Thomas

 

Litet länkar:

https://en.wikipedia.org/wiki/Defenders_of_the_Earth

http://thephantom.wikia.com/wiki/Defenders_of_the_Earth

leksakerna:

http://www.virtualtoychest.com/defendersote/defendersote.html

Konstiga nyheter…

Vi kom på det här med nyheter

och tog därför fram lite udda nyheter från världens olika hörn. Ibland undrar man hur folk lyckas.

 

Nyfiken på sakerna vi pratar om? Här är några länkar!

Lawn Chair Larry – http://www.darwinawards.com/stupid/stupid1998-11.html

Selfie med döda – http://www.mirror.co.uk/news/world-news/police-probe-sick-online-craze-6269344

Tjuvätande alligator – http://kron4.com/2015/12/08/alligator-eats-burglary-suspect-who-hid-in-lake-from-deputies/

Polis tar langares telefon – http://kron4.com/2016/05/04/police-stop-calling-drug-dealers-phone-were-trying-to-search-it/

Polisbilsstöld – http://cbs12.com/news/local/patrol-07-05-2016

911-missbruk – http://www.whio.com/news/news/national/police-florida-man-calls-911-because-checkers-orde/nrpcX/

Naken, hög på svamp, spelar ”bröölpåk” – http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18420182.ab

Polis äter bakverk – https://www.youtube.com/watch?v=hrZLc9lqQM0

Gråtrum för kvinnor – http://www.dailymail.co.uk/travel/travel_news/article-3067049/Japanese-hotel-offers-crying-rooms-women-complete-luxury-tissues-eye-masks-tear-jerking-films.html?ITO=1490&ns_mchannel=rss&ns_campaign=1490

 

Avsnittet finns tillgängligt även på följande platser:

Soundcloud – https://soundcloud.com/aristokraterna

iTunes – https://itunes.apple.com/se/podcast/aristokraterna-en-podcast/id1133000460?mt=2

Stitcher – http://www.stitcher.com/podcast/aristokraterna-en-podcast

 

Vi hoppas att det blir en angenäm lyssning!

 

/ Aristokraterna