Glömda och Gömda spel (special), Castlevania

Den 26 september 1986 släppte Konami det första spelet i en serie som skulle komma att ta världen med storm

castlevania_i_wallpaper

Spelet släpptes i Japan med titeln Akumajō Dracula (officiell översättning; Devil’s Castle Dracula) och kom då till Nintendos Famicom disksystem. I maj 1987 släpptes det i Nordamerika till NES och sen 1988 i Europa på samma enhet, i båda fall under titeln ”Castlevania”. Anledningen till namnbytet var att en av cheferna för Konami of America, Emil Heidkamp, kände sig obekväm med den religiösa implikationen av originaltiteln (som han trodde var ”Draculas Satanic Castle”, en felövesättning). Det nordamerikanska släppet var del av Nintendos inofficiella andra våg av spel att komma till NES och gjordes i samband med att Bram Stokers Dracula firade 90 år (släpptes 1897).

Men mer ingående historisk än så här kommer jag inte vara, för liksom Newton tänker jag stå på giganternas axlar och låta James Rolfe (a.k.a. Angry Video Game Nerd) berätta istället. I avsnitt 79-82 av AVGN gör han en djupgående genomgång av spelserien med huvudfokus på NES-spelen och han gör det mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra.

Angry Video Game Nerd, episod 79-82 (spellista)

 

Castlevania för mig

super-castlevania-iv
Super Castlevania IV

Istället tänker jag berätta lite om mina erfarenheter och minnen av Castlevania. För min del började det så klart med ettan, Castlevania till NES. Jag kommer ihåg att jag tittade på bilden på kassetten och tänkte att det skulle vara jättehäftigt men att när jag väl spelade var det inte lika lockande. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte var så gammal, detta var någonstans runt -90 kanske. Istället var det Super Castlevania IV (SNES) som var den avgörande punkten för mig. Precis som för James Rolfe var det grafiken och mekaniken i spelet som gjorde det till ett av de bästa som jag spelat, även fram till denna dag. Ironiskt nog har jag aldrig ägt ett SNES själv men har haft tillgång till det genom bekanta och senare som emulator.

 

38093-castlevania_-_bloodlines_usa-4
Castlevania: Bloodlines/The New Generation

Det första Castlevania som jag hade äran att äga själv var Castlevania: Bloodlines eller, som det hette i Europa,  C… : The New Generation som kom till Sega Mega Drive (16-bit). Det jag minns starkast av detta spelet är två saker, 1. Det var inte likt Super Castlevania och 2. Jag hatar röda skelett! Detta är inte att säga att jag var missnöjd med spelet, tvärt om var jag överlycklig att äntligen ha ett eget Castlevania. Helheten i spelet var förnöjsamt, det var underhållande, hade bra musik och en acceptabel story som utspelar sig över hela Europa under första världskriget.

death
Symphony of the Night

En lika omvälvande upplevelse var stunden jag började med Symphony of the Night. Till skillnad från Rolfe uppskattade jag nog det mer fria RPG-orienterade elementet mer än det rent linjära upplägget, som återkommit i senare spel (ex. Castlevania: Lords of Shadows). Det intressanta med SotN är just att man får spela Alucard (Draculas son) och att storyn i spelet ger en intressant vinkel på Dracula och hans anledningar till ondska. SotN är det överlägsna spelet i helhet, men likväl är det ändå en plats under Super Castlevania IV för dess flytande mekanik. Efter Symphony of the Night tog det mig några år innan jag kom tillbaka till Castlevania. Det som fick mig att återvända var att jag fick testa Castlevania: Circle of the Moon till Game Boy Advance, som också använde sig av RPG-element.

castlevania_-_circle_of_the_moon_-_gameplay
Circle of the Moon

Men oavsett vilket av spelen det handlar om är det en sak som de alla har gemensamt och som jag håller högt, nämligen musiken. Kompositörerna av musiken till första Castlevania var Satoe Terashima och Kinuyo Yamashita, som båda var del av Konamis Kukeiha Club (bokstavligt ”Konami Square Wave Club”, namngivet efter de fyrkantsvågor som blir av chiptunes eller 8-bitarsljud). Yamashita finns med under pseudonymen James Banana, en parodi på James Bernard som komponerade musiken till flimklassikern Dracula från 1958, i eftertexten till det första Castlevania.

Tre låtar brukar vara med i alla eller i alla fall de flesta av spelen sedan det första; Beginning (först komponerad av Jun Funahashi), Bloody Tears (först komponerad av Kenichi Matsubara) och Vampire Killer (komponerad av Terashima) Det fina här är att med varje spel har musiken fått nya uttryck men har ändå alltid lyckats hålla sig sann till sitt original.

Gör en resa genom Castlevanias musik:

Beginning | Bloody Tears | Vampire Killer

 

Ny och Gammal

De senaste åren har Castlevania gjort något av en comeback även om det aldrig försvann. Från 1986 till 2015 har det varit sex år som där inte släppts ett Castlevania (1992, 1996, 1998, 2000, 2004 och 2011). Bland alla släpp finns arkadspel, nyversioner av gamla titlar och även ”pachislot”-versioner, en blandning av Pachinco och enarmad bandit (slots). Det är ett tecken på att serien fortfarande går framåt. Av de nyare titlarna är det Lord of Shadow som jag provat. Jag fastnade inte för spelet eftersom att det hade rörig mekanik, dryg kamera och en i min mening svag story. Ingen bra kombination.

I jämförelse tycker jag att de gamla spelen är mycket bättre. Det som gör att jag uppskattar de äldre spelen är samma sak som gör att jag i allmänhet föredrar äldre spel. Fokus ligger i större drag på story och mekanik framför grafiskt snitt. Castlevania IV vann mycket på att vara flödade och innovativ med kontrollen och SotN satte standarden för kommande generationer av spel i serien genom sitt Metroid-liknande upplägg. Även om båda dessa spel hade bra grafiskt snitt för sin tid var det inte något som tog överhand, istället bakades det in i helheten. Men det är många av spelen som jag inte heller har spelat och det är projekt för framtiden. Högst trolig blir det ett och annat återbesök i Castlevanias bibliotek och en djupare granskning av separata spel från min egen vinkel.

Att det första Castlevania nu fyller 30 är väl värt att fira och jag hoppas att det kommer fortsätta att hålla sig starkt många år framöver. Samtidigt hoppas jag att spelserien kommer att fortsätta att utveckla sig och hitta nya innovationer i spelmekanik som det lyckats med tidigare.

 

Det blev ett långt inlägg, men jag hoppas att det var av intresse. Lämna gärna en kommentar och berätta om dina minnen av Castlevania!

 

/ Roland

 

Länkar och referenser:
Bilder:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s