Problem i spelvärlden, ett resultat av PK-maffian

Sedan 2014 har spelvärlden haft en tufft tid. I media har det skrivits milvis om sexism och trakasserier på twitter via #Gamergate. Men medias bild är skev och helt missvisande. Till skillnad från vad som sagts är det inte en organiserad grupp eller rörelse. Gamegate var och är i viss mån fortfarande ett konsumentuppror.

Rötterna till historien börjar redan 2007, när spelskribenten och redaktören Jeff Gerstmann blir avskedad från sin tjänst på Gamespot i samband med att han skrivit en negativ recension om spelet Kane and Lynch: Dead Men från Eidos Interactive. Eidos hade lagt mycket pengar i reklam för spelet på Gamespot, vilket gjorde att det gick rykten om att anledningen till avskedandet var att Eidos var missnöjda med en sämre recension än de betalat för. Senare, i mars 2012, bekräftade Gerstmann ryktena om att hans avsked berodde på den negativa recensionen och att det hotades med att tas bort sponsringspengar på grund av det. Men det som tände stubinen för GG var avslöjandet att 8 av 10 jurymedlemmar för  Independent Games Festival hade eget vinstintresse i det vinnande spelet FEZ. Några år tidigare hade dessa investerat i utvecklaren Polytron som skapade FEZ i avtal om en del i intäkten när spelet släpptes, så även till en del av vinstpengarna från IGF. Förutom detta så kommer skandalen kring indieutvecklaren Zoe Quinn, som bland annat innefattade att hon genom intima relationer med spelskribenter ordnar positiva skriverier om sitt spel Depression Quest vilket gör spelet godkännt för Steam Greenlight. Det visade sig också att några av de skribenter som Quinn haft relationer med även stödde henne via patreon.

Jag drar upp detta för att även om indiescenen var liten (jämförelsevis med den stora ligan av spelproduktion) var den en omfattande del inom spelvärlden. Indiespel må generellt vara billiga, enkla och skapade av en eller ett fåtal glada entusiaster som hoppas på att en dag kunna vara del av AAA-skaparnas klunga, men säg den del inom något intresse som inte har denna form till sig. Punkten där jag började följa Gamergate var just angående jäv inom IGF. När det sen började uppdagas att det också var fullt jäv inom den så kallade journalistiken borde man inte varit förvånad men jag tror att det var en väckarklocka att även spelvärlden inte var fri från korruption.

Så vad skulle kunna strö ännu mer salt i dessa blodiga såren och skapa ett uppror? Två saker slog spik i kistan. Det första var GameJurnoPros, ”a now-defunct private Google Group consisting of 150 writers, bloggers, and editors from various game news sites and media outlets”, en maillista för att sätta en agenda om vad som skulle skrivas. I samband med Quinn-kontroversen försökte Ben Kuchera, skribent på Polygon, att få andra skribenter att undvika att skriva om saken och censurera alla samtal om ämnet på sina respektive siter. Ironiskt nog var det andra spelskribenter som metaforiskt laddade, siktade och sköt sig själva. Istället för att öppet erkänna att det förekommit jäv och att jobba för en mer transparent journalistik kom artikel på artikel med samma budskap – Gamers are dead. I täten fanns bland andra Leigh Alexander som skrev artikeln ‘Gamers’ don’t have to be your audience. ‘Gamers’ are over. samt kom med den fina tweeten ”silly kids. i AM gaming journalism”. I respons på allt detta växte #Gamegate fram, som ett motstånd till att en liten grupp människor skulle styra spelvärlden. Youtubeprofiler som Sagron of Akkad, MundandeMatt och Internet Aristocrat (som numera håller kanalen Mister Metokur) tog sig an journalisteliten och blev något av frontfigurer för Gamegate. När sen skribenterna började slå tillbaka gjorde de så genom att skriva artiklar som sa att GG handlade om trakasserier och näthat, i försök att rikta bort blicken från korruptionen. En taktik som användes var att använda kvinnor och minoriteter som argument (slagträ), till vilket responsen var #NotYourShield, en twittertagg som användes av folk som tillhörde de så kallade utsatta grupperna, för att göra klart att skribenterna inte förde deras talan och att de skulle sluta använda dem som medel att dölja sina handlingar.

Dock var detta bara symtom på ett djupare problem som börjat växa fram inom sfären. Politik har alltid funnits i periferin av spelvärlden men som jag vill minnas har politiken inte funnits i så hög grad i själva spelen (och ifall de funnits har det varit på ett acceptabelt nedtonat sätt). Men idag är det som ett slag i ansiktet, rent ut sagt. Politiskt korrekthet har löpt amok och en åsiktskorridor har upprättats som bara tillåter de rättrogna att uttrycka sig. Om du inte håller med blir du stämplad och kallad det mest vidriga av saker. Så när det börjar tryckas in i spelvärlden kommer det mötas av motstånd och med all rätt. Tidigare var det största hotet mot spelvärlden Jack Thompson som ville införa förbud med argumentet att ”spel gör dig våldsam”. Idag har argumentet bytts ut till att ”spel gör dig till sexist” enligt Anita Sarkeesian som även anser att ALLT är sexistiskt, rasistiskt eller homophobiskt. Men det är inte heller Anita som är det sanna problemet, hon är egentligen bara en pjäs som rapar ideologisk sörja från manus skrivna av Jonathan McIntosh. För helt ärligt är boven i dramat identitetspolitiken och godhetskrigarna (social justice warrior eller SJW) som går efter principen att världen är svart och vitt, du är antingen med dem eller mot dem och du ska följa deras ideologiska doktrin utan tvivel (läs blind tro). Allting ska ses från deras världsbild, att en människas värde baseras på vad den är snarare än vad den gör. Det är en mycket märklig hierarki som byggts upp baserad på postmodernistiska teorier så som ”standpoint theory”, socialkonstruktivism och moralrelativism. Det är en häxbrygd av värsta sort som i slutet kommer att slita sönder sig själv inifrån, men inte innan det gjort sitt yttersta med att dra med sig allting annat i fallet. Klara exempel på detta är, förutom redan nämnda ”Gamers are Dead”-artiklarna och Sarkeesian, DiGRA (Digital Games Research Association) vars medlemmar genom akademiskt inflytande sprider ideologi och försöker ändra spel till att passa in i den.

Effekten av alla dessa saker har kommit i vågor men kan nog sägas ha nått sin topp nu (hoppas jag). Så nu kommer vi till det som fick mig att vilja skriva denna rant, nämligen det som hänt Bioware. Om du inte känner till dem så gör jag en kort sammanfattning; grundad i Edmonton, Kanada, 1995 och ägs sedan 2008 av EA Games. De har gjort några av de bästa rollspelen som finns – Baldur’s Gate, Neverwinter Nights, Knights of the old Republic, Dragon Age och Mass Effect. Dessa spel har satt ribban högt för sin genre. Men nu tycks det som att Bioware håller på att falla, åtminstone om man kollar på deras senaste produktion – Mass Effect: Andromeda. Det är mycket i det spelet som går att kritisera, såsom grafiska buggar, dåligt manus och dålig animation, men ME:A är resultatet av när ideologi är viktigare än att göra bra spel. Exempelvis har du Manveer Heir, som är en sann godhetskämpe och Sam Maggs som påstod i TV att man blir våldtagen virtuellt i GTA V Online.

Att Bioware tappat greppet är tyvärr bortom tvekan. Jag rekommenderar att du kollar de följande videorna som går mer in på just problemet med Bioware och gör det bättre än jag kan göra i enbart skrift. Först är Swedish Wolf 1 och 2 för en rant ungefär som jag gör, sen Top Hats and Champagne som gör en mycket god sammanfattning.

När det gäller spel ska det handla om underhållning, precis som en film eller bok. Handling, miljö och karaktärer är det centrala som ska bygga en trovärdig fantasi. Spel kan så klart också ha politiska frågor i sig som en spegel av världen (precis som konst kan vara) men det ska inte vara ett medium eller medel för propaganda. För det är vad som händer idag, det är inte en fråga om politisk kommentering, det är inte ens en spegling av samtiden. Det är bara ren och skär propaganda för ideologiska doktriner. Jag tycker att det ska gå att använda spel som böcker och film i sak att påvisa världen ur ett annat sken, men jag vill inte att det ska vara ett slagträ i ansiktet. Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att det finns de som uppskattar den sorten med och jag tänker inte hålla det från dem heller. Låt var och en välja vad man vill spela men låt också var och en uttrycka sitt missnöje när propaganda trycks upp i ansiktet på dem.

Finns det problem i spelvärlden? Ja. Finns de problem som godhetskrigarna skriker om? Möjligt, men inte som de målar upp det. “Sök och du skall finna” brukar det sägas och det är precis vad som görs. Letar man efter “problem” så brukar man hitta dem, särskilt om man redan har en världsbild där allting är problematiskt. Men som jag redan jämfört är spel precis som film och böcker med alla sina former och egenheter. Det finns bra verk i alla av dessa former, likaså finns det dåliga. Som med allting får man sålla för att hitta guldet i leran men det blir fel när bäcken man vaskar i är en färdig ränna full av kattguld som slängs på en. Vill man sen sätta den ultimata ironin i sammanhanget med Bioware kan vi helt enkelt kalla det ”guld från Kanada”, vet du inte vad det betyder så rekommenderar jag en enkel sökning.

Rant slut.

/Roland

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s