Call of Token, en rant

Det finns två saker som jag är intresserad av. Det första är bra spelmekanik. Det andra är historia, för jag anser att utan historia kommer man aldrig kunna gå framåt.

För några dagar sedan nu kom en reveal trailer för det nya Call of Duty: WWII, skapat av Sledgehammer Games och publicerat av Activision. Min första tanke var att spelserien äntligen kanske kommer gå tillbaka till vad den gjorde bästa. I min mening är fortfarande CoD 1 och 2 de bästa spelen i serien (intressant nog började jag spontant spela CoD 1 bara häromdagen). Att serien nu återgår till sina rötter ger mig lite hopp om ett vettigt FPS igen.

Men där finns alltid någon som vill ”pissa på paraden” (bildligt talat) och föga förvånande är det så klart Polygon som ogenerat drar ner sin gylf. Sammanfattat klagas det över att andra världskrigen bara framställs som den vita mannens krig, att det inte görs plats för kvinnor och färgade, att skaparna pratar om broderskap men inte för de som inte ”identifierar” sig som män (eller ”vita”…) och att alla karaktärer som inte är vita män bara finns där som supportkaraktärer eller som Tokenism samtidigt som de gnäller över att det är vita män som pratar på scen (kan vara denna de klagar över).

För det första, om man har någon som helst koll på kriget så bör man också veta att det faktiskt till viss del var ”vita mäns krig”, men inte baserat på ras. Grunden är och har alltid varit en ideologisk sådan. Absolut, en grundpelare i Nazismen är tanken om att den ariska rasen är överlägsen, men detta gör inte automatiskt att alla vita är del av den utvalda skaran. För att vara en ”Arier” vill jag mena att det inte bara gäller vit hud, blont hår och blåa ögon. Ska du vara en arier i nazisternas mening ska du vara det i sinnet, det handlar mer om övertygelse än genetik. Så att då säga att det är ”vita mäns krig” förminskar den hemska sanningen i den ideologiska övertygelsen och sann rasism. Andra världskriget var en världskonflikt utan like, men inte för att ”vita män” ville leka krig utan för att fascistiska och totalitära ideologier fick fäste och växte runt om i världen. De centrala spelarna i detta var Tyskland och Japan. Tyskland som med sina variga sår från förlusten i det stora kriget, krigsboten som hjälpte till att krossa ekonomin samt mellankrigstidens hårda år  som gav Hitler en väg fram. På andra sidan klotet växte Japans imperialistiskt grundade fascism som ansåg sig ha rätt att dominera. Ska vi dra saker till sin spets skulle man kunna säga att det var den vita mannen som tog hand om saken genom att avbryta och ordna upp den Europeiska scenen, samt att mota bort Japan och neutralisera imperiet. Så med lite extra shitlordpoäng drar jag till med att man kanske ska tacka den vita mannen för att ta itu med skiten?

Ska vi nu gå vidare och ta en titt på biten om att det inte finns plats för kvinnor och färgade. Inlägget påstår att då spelskaparna är vill hålla en historisk autenticitet, finns inget som betryggande visar att sådana finns som spelbara karaktärer och understryker anledningen till att det under denna tidsepok fortfarande rådde mycket segregation. Om man inte kan se felen i detta är man nog mer intresserad av historierevisionism än faktisk historia. Att det fanns segregation på den tiden, det är inte att förneka. Vi vet att det var så. Men att skylla på historisk autenticitet som ett svepskäl för att inte ha spelbara karaktärer av en viss sort har man fel. Jag förespråkar historisk autenticitet och ska vi se på det så var det i princip bara Ryssland som hade kvinnor i aktiv strid. Amerikanska armén hade inga aktivt stridande kvinnor på grund av att folkligt stöd för kriget skulle minska dramatiskt i så fall. England hade dock kvinnor i aktiva roller genom kvinnliga luftvärnsförband som vakade över engelskt luftrum. Tittar vi mer på motståndsrörelser har vi en stor del kvinnor i aktivt stridande roller, vilket också använts flitigt som stoff för spel. Exempelvis har vi ett av mina favoritspel, Medal of Honor: Underground, som har en kvinnlig huvudkaraktär som går från medlem i franska motståndsrörelsen till att arbeta för SIS. I en historia om landstigningen i Normadie finns ingen plats för en kvinnlig stridande av en simpel anledning. Det fanns inga kvinnor i aktiv stridande roller där. Samma sak gäller Ardenneroffensiven, men där har vi istället möjligheten att se 761st Tank Battalion, också kända som Black Panthers, en separat pansarbataljon bestående av svarta amerikaner. Sammanlagt delades det ut en hedersmedalj (Medal of Honor), 11 Silver Stars och runt 300 purpurhjärtan. Att de skulle få delta i ett historiskt spel som Call of Duty är något som de förtjänar med all rätt! Vad jag vill säga med detta är att om man ska göra ett historiskt spel, särskilt som man vill hedra minnet av de som stred, är att hålla sig till den historia som är vedertaget korrekt (nedskriven, dokumenterad, verifierad) och inte en revisionistisk version som passar dagens politik. Dessutom vet vi inte ännu hur det blir med spelbara karaktärer, de enda säkra är att det kommer finnas en amerikansk soldat och förmodligen en brittisk (om man utgår från hur tidigare spel sett ut).

Sen har vi saken om broderskap, identifiering och tokenism.  Betydelsen av broderskap i kontexten soldater i krig är på inget sätt relaterat till den skruvade identitetspolitik som förs idag. Det är så enkelt som ömsesidigt förtroende och respekt mellan kamrater som litar på att alla håller varandra om ryggen i den farligaste av situationer. Åter igen kommer den moderna politiken, eller snarare en nutida ideologis världssyn, in för att ändra saker till sitt eget tycke. Där kommer vi också in på ”tokenism”, som betyder att man inkluderar en person från en underrepresenterad grupp i syftet att ge sken av representation. Innebär det att det kommer finnas i CoD:WWII? Har väldigt svårt att tro det. Förekommer detta? Säkert så och har säkerligen gjort så sedan långt innan begreppet myntades. Problemet här är dock inte huruvida det är en fråga om tokenism, det här är helt och hållet en del i samma led av ideologisk stampande som pågått de senaste åren. Samma ideologiska march som anser att spel inte längre vara spel utan agera megafon för att få folk att falla in i led och ta en stor klunk av kool-aid. Ironiskt att de försöker utöva sin totalitära klåfingrighet på ett spel som berättar om det som tillät världen att börja mota tillbaka en annan totalitär makt. Tsk, tsk…

Nog rantat för denna gången.

/ Roland

Problem i spelvärlden, ett resultat av PK-maffian

Sedan 2014 har spelvärlden haft en tufft tid. I media har det skrivits milvis om sexism och trakasserier på twitter via #Gamergate. Men medias bild är skev och helt missvisande. Till skillnad från vad som sagts är det inte en organiserad grupp eller rörelse. Gamegate var och är i viss mån fortfarande ett konsumentuppror.

Rötterna till historien börjar redan 2007, när spelskribenten och redaktören Jeff Gerstmann blir avskedad från sin tjänst på Gamespot i samband med att han skrivit en negativ recension om spelet Kane and Lynch: Dead Men från Eidos Interactive. Eidos hade lagt mycket pengar i reklam för spelet på Gamespot, vilket gjorde att det gick rykten om att anledningen till avskedandet var att Eidos var missnöjda med en sämre recension än de betalat för. Senare, i mars 2012, bekräftade Gerstmann ryktena om att hans avsked berodde på den negativa recensionen och att det hotades med att tas bort sponsringspengar på grund av det. Men det som tände stubinen för GG var avslöjandet att 8 av 10 jurymedlemmar för  Independent Games Festival hade eget vinstintresse i det vinnande spelet FEZ. Några år tidigare hade dessa investerat i utvecklaren Polytron som skapade FEZ i avtal om en del i intäkten när spelet släpptes, så även till en del av vinstpengarna från IGF. Förutom detta så kommer skandalen kring indieutvecklaren Zoe Quinn, som bland annat innefattade att hon genom intima relationer med spelskribenter ordnar positiva skriverier om sitt spel Depression Quest vilket gör spelet godkännt för Steam Greenlight. Det visade sig också att några av de skribenter som Quinn haft relationer med även stödde henne via patreon.

Jag drar upp detta för att även om indiescenen var liten (jämförelsevis med den stora ligan av spelproduktion) var den en omfattande del inom spelvärlden. Indiespel må generellt vara billiga, enkla och skapade av en eller ett fåtal glada entusiaster som hoppas på att en dag kunna vara del av AAA-skaparnas klunga, men säg den del inom något intresse som inte har denna form till sig. Punkten där jag började följa Gamergate var just angående jäv inom IGF. När det sen började uppdagas att det också var fullt jäv inom den så kallade journalistiken borde man inte varit förvånad men jag tror att det var en väckarklocka att även spelvärlden inte var fri från korruption.

Så vad skulle kunna strö ännu mer salt i dessa blodiga såren och skapa ett uppror? Två saker slog spik i kistan. Det första var GameJurnoPros, ”a now-defunct private Google Group consisting of 150 writers, bloggers, and editors from various game news sites and media outlets”, en maillista för att sätta en agenda om vad som skulle skrivas. I samband med Quinn-kontroversen försökte Ben Kuchera, skribent på Polygon, att få andra skribenter att undvika att skriva om saken och censurera alla samtal om ämnet på sina respektive siter. Ironiskt nog var det andra spelskribenter som metaforiskt laddade, siktade och sköt sig själva. Istället för att öppet erkänna att det förekommit jäv och att jobba för en mer transparent journalistik kom artikel på artikel med samma budskap – Gamers are dead. I täten fanns bland andra Leigh Alexander som skrev artikeln ‘Gamers’ don’t have to be your audience. ‘Gamers’ are over. samt kom med den fina tweeten ”silly kids. i AM gaming journalism”. I respons på allt detta växte #Gamegate fram, som ett motstånd till att en liten grupp människor skulle styra spelvärlden. Youtubeprofiler som Sagron of Akkad, MundandeMatt och Internet Aristocrat (som numera håller kanalen Mister Metokur) tog sig an journalisteliten och blev något av frontfigurer för Gamegate. När sen skribenterna började slå tillbaka gjorde de så genom att skriva artiklar som sa att GG handlade om trakasserier och näthat, i försök att rikta bort blicken från korruptionen. En taktik som användes var att använda kvinnor och minoriteter som argument (slagträ), till vilket responsen var #NotYourShield, en twittertagg som användes av folk som tillhörde de så kallade utsatta grupperna, för att göra klart att skribenterna inte förde deras talan och att de skulle sluta använda dem som medel att dölja sina handlingar.

Dock var detta bara symtom på ett djupare problem som börjat växa fram inom sfären. Politik har alltid funnits i periferin av spelvärlden men som jag vill minnas har politiken inte funnits i så hög grad i själva spelen (och ifall de funnits har det varit på ett acceptabelt nedtonat sätt). Men idag är det som ett slag i ansiktet, rent ut sagt. Politiskt korrekthet har löpt amok och en åsiktskorridor har upprättats som bara tillåter de rättrogna att uttrycka sig. Om du inte håller med blir du stämplad och kallad det mest vidriga av saker. Så när det börjar tryckas in i spelvärlden kommer det mötas av motstånd och med all rätt. Tidigare var det största hotet mot spelvärlden Jack Thompson som ville införa förbud med argumentet att ”spel gör dig våldsam”. Idag har argumentet bytts ut till att ”spel gör dig till sexist” enligt Anita Sarkeesian som även anser att ALLT är sexistiskt, rasistiskt eller homophobiskt. Men det är inte heller Anita som är det sanna problemet, hon är egentligen bara en pjäs som rapar ideologisk sörja från manus skrivna av Jonathan McIntosh. För helt ärligt är boven i dramat identitetspolitiken och godhetskrigarna (social justice warrior eller SJW) som går efter principen att världen är svart och vitt, du är antingen med dem eller mot dem och du ska följa deras ideologiska doktrin utan tvivel (läs blind tro). Allting ska ses från deras världsbild, att en människas värde baseras på vad den är snarare än vad den gör. Det är en mycket märklig hierarki som byggts upp baserad på postmodernistiska teorier så som ”standpoint theory”, socialkonstruktivism och moralrelativism. Det är en häxbrygd av värsta sort som i slutet kommer att slita sönder sig själv inifrån, men inte innan det gjort sitt yttersta med att dra med sig allting annat i fallet. Klara exempel på detta är, förutom redan nämnda ”Gamers are Dead”-artiklarna och Sarkeesian, DiGRA (Digital Games Research Association) vars medlemmar genom akademiskt inflytande sprider ideologi och försöker ändra spel till att passa in i den.

Effekten av alla dessa saker har kommit i vågor men kan nog sägas ha nått sin topp nu (hoppas jag). Så nu kommer vi till det som fick mig att vilja skriva denna rant, nämligen det som hänt Bioware. Om du inte känner till dem så gör jag en kort sammanfattning; grundad i Edmonton, Kanada, 1995 och ägs sedan 2008 av EA Games. De har gjort några av de bästa rollspelen som finns – Baldur’s Gate, Neverwinter Nights, Knights of the old Republic, Dragon Age och Mass Effect. Dessa spel har satt ribban högt för sin genre. Men nu tycks det som att Bioware håller på att falla, åtminstone om man kollar på deras senaste produktion – Mass Effect: Andromeda. Det är mycket i det spelet som går att kritisera, såsom grafiska buggar, dåligt manus och dålig animation, men ME:A är resultatet av när ideologi är viktigare än att göra bra spel. Exempelvis har du Manveer Heir, som är en sann godhetskämpe och Sam Maggs som påstod i TV att man blir våldtagen virtuellt i GTA V Online.

Att Bioware tappat greppet är tyvärr bortom tvekan. Jag rekommenderar att du kollar de följande videorna som går mer in på just problemet med Bioware och gör det bättre än jag kan göra i enbart skrift. Först är Swedish Wolf 1 och 2 för en rant ungefär som jag gör, sen Top Hats and Champagne som gör en mycket god sammanfattning.

När det gäller spel ska det handla om underhållning, precis som en film eller bok. Handling, miljö och karaktärer är det centrala som ska bygga en trovärdig fantasi. Spel kan så klart också ha politiska frågor i sig som en spegel av världen (precis som konst kan vara) men det ska inte vara ett medium eller medel för propaganda. För det är vad som händer idag, det är inte en fråga om politisk kommentering, det är inte ens en spegling av samtiden. Det är bara ren och skär propaganda för ideologiska doktriner. Jag tycker att det ska gå att använda spel som böcker och film i sak att påvisa världen ur ett annat sken, men jag vill inte att det ska vara ett slagträ i ansiktet. Samtidigt kan jag mycket väl tänka mig att det finns de som uppskattar den sorten med och jag tänker inte hålla det från dem heller. Låt var och en välja vad man vill spela men låt också var och en uttrycka sitt missnöje när propaganda trycks upp i ansiktet på dem.

Finns det problem i spelvärlden? Ja. Finns de problem som godhetskrigarna skriker om? Möjligt, men inte som de målar upp det. “Sök och du skall finna” brukar det sägas och det är precis vad som görs. Letar man efter “problem” så brukar man hitta dem, särskilt om man redan har en världsbild där allting är problematiskt. Men som jag redan jämfört är spel precis som film och böcker med alla sina former och egenheter. Det finns bra verk i alla av dessa former, likaså finns det dåliga. Som med allting får man sålla för att hitta guldet i leran men det blir fel när bäcken man vaskar i är en färdig ränna full av kattguld som slängs på en. Vill man sen sätta den ultimata ironin i sammanhanget med Bioware kan vi helt enkelt kalla det ”guld från Kanada”, vet du inte vad det betyder så rekommenderar jag en enkel sökning.

Rant slut.

/Roland

Spel & Snack, tanken bakom

För dig som följer Aristokraterna är Spel & Snack inget nytt. Men det kanske kan vara intressant att höra om tanken bakom det.

Det som nu är S&S började för länge sedan med att Thomas och jag skämtade om att spela in de samtal vi hade samtidigt som vi spelade Mercenaries i Resident Evil 5. När jag var på besök i Skåne i höstas pratade vi lite allmänt om hur det skulle kunna genomföras och frågan lyftes inom Aristokraterna. Det ledde till att vi kollade efter tekniska lösningar och vi funderade på ett system där vi kunde spela in videon från spelet och oss när vi spelade. Men detta skulle bli en dyr historia och den utrustning som vi kanske skulle ha möjlighet att låna var vi inte säkra på ifall den skulle klara av att göra allt vi ville. Av en händelse hittade jag den streamingenhet som vi använder nu rekommenderad på lite olika ställen. Så vi tog oss ner till Malmö och köpte den. Samma kväll testade vi och resultatet av det ligger på Aristokraternas Youtubekanal (Resident Evil 5 Mercenaries).

Varför?

Frågan är inte varför, det är varför inte? Vi gör det vi tycker är kul och förhoppningsvis kanske någon annan också tycker att det är underhållande. Men S&S är också lite av ett sätt för oss att komma lite närmare de som lyssnar på vår podcast genom att vi gör det live med möjligheten att den som tittar kan delta genom chatten. Spelandet är sekondärt till samtalet, det är tanken i alla fall. Det vi försöker göra till varje tillfälle är att ha saker att prata om som kan stå för sig självt men samtidigt ha spelandet som det lilla extra. Det har inte heller varit menat som en form av Let’s play, åtminstone inte i den form som är vanlig att se på Youtube (redigerat och med kameraruta). Istället blir det en äkta sida av spel som påminner om sättet som jag hade det när jag växte upp, att man samlades med sina vänner för att spela och snacka. Många gånger hände det att en i sällskapet spelade medan alla andra såg på och kommenterade. Där var alltid ett samtal igång och det är vad kärnan av Spel & Snack är, att komma tillbaka till de där stunderna lite.

Vi försöker hitta det bästa formatet som funkar för oss och för dig som kollar. Vi hoppas kunna komma med de senaste spelen en dag (när omständigheterna tillåter) och att alltid ha något intressant att prata om. Vi vill gärna att folk kommer med förslag på samtalsämne. Kontakten till följare är viktigt och vi vill gärna ha en så nära sådan som möjligt. Därför ska du inte tveka att skriva till oss.

Hoppas att detta inlägg gett något och att du fortsätter vara med oss, både i Spel & Snack och våra podavsnitt!

Väl mött!

/ Roland

Lucka 11

Julfrid även i Krig

 

aristokraternas-julkalender-lucka-11

 

Under första världskrigets första år skedde en sak som bör äras varje år vid denna tid. Vid jul 1914 blev det på många ställen längs med den långa västfronten ett tillfälligt avbrott i den hemska tillvaron i skyttegravarna. En kort och tyvärr bara tillfällig fred infann sig när man från båda sidor valde att lägga sina vapen åt sidan och istället mötas i ingenmansland, inte som fiender utan som människor. Man delade på de små saker som man hade med sig till de som man bara timmar tidigare hade varit beredd att döda.

Det finns en del bra dokumentärer som handlar om denna händelse, både längre djupgående och kortare sammanfattande. Samt finns det en fantastik filmatisering från 2005, Joyeux Noël, som jag vill säga är en av de bästa filmer som jag sett (var beredd på feels).

Men nu kanske du undrar varför jag pratar om Julfreden idag, den 11 december? Det hände sig som så att det finns nedtecknat i en krigsdagbok från denna dagen 1914, en händelse där brittiska soldater fraterniserar med tyska soldater. Britterna gav cigaretter och tyskarna gav ost. I videon under berättar Indy Neidell om Julfreden i sin serier The Great War.

För den som vill dyka ner lite djupare finns denna dokumentären – The Great War: Christmas Truce (WWI Documentary), som ger ytterligare sken på händelsen.

Julfreden är må hända en något romantiserad händelse idag, men det är ändå ett bevis för människans vilja och önskan till fred och välvilja. Därför anser jag att det är något som ska minnas, vördas och berättas för generationer som kommer. Jag lämnar er med Hymne des Fraternisés, musiken från filmen Joyeux Noël. Lyssna på den och hedra minnet av de som trotsade order (och de som sedan tog straffet) för en kort stund av fred, medmänsklighet och vänskap.

 

Frid vare med er.

/ Roland

Lucka 7

Tidsfördriv i juletid

(eller bara dåliga rim)

aristokraternas-julkalender-lucka-7

Ibland måste man få lov att ta en stund för sig själv, slappna av och bara göra det där som får en att må så bra.
Jag menar så klart spel! Spela spel!

… pervert.

Game-Oldies har ett gigantiskt bibliotek av retrospel som du kan spela direkt i webbläsaren. Där finns säkert något som kommer att kittla ditt nostalgiska sinne.
Ta mig dit, nu!

 

Mycket  nöje!

/ Roland

 

Lucka 3

Juletid betyder stämningstid

aristokraternas-julkalender-lucka-3

Ja, kära vänner. Nu är det den där tiden igen på året när förhoppningar börjar växa och hasten stiger.

Vägen mot jul är lite speciell. Men det är en sak som alla kommer att vara med om och som är ofrånkomlig i dessa tider. Julmusiken, detta fenomen som hemsöker oss nästan oavbrutet.
Därför tänker inte jag vara sämre. Nej, jag kommer också  med musik. Fast kanske i en form som bryter den uttjatade slingan som spelas i varje affär eller reklam eller radio eller vad-det-nu-må-vara…

Må lugnet vara med er i denna juletid.

/ Roland

 

Rogue One, håller den måttet?

Det har kommit en ny officiell trailer för den nya Star Wars-filmen Rogue One

men den stora frågan är ifall filmen kommer att hålla hela vägen eller bli ett ny tillägg på högen av besvikelser inom temat. För den som inte har hållit koll kommer Rogue One att handla om hur rebellerna fick tag på ritningarna över dödsstjärnan och med det göra det möjligt för den attack som kom att förstöra den i Episod 4- A New Hope. Av skådespelarna är det främst Mads Mikkelsen som står ut och om man går efter trailern verkar han också ha en avgörande roll att spela.

Men vad säger trailer? Förutom flashiga effekter och explosioner får vi se snabba bitar av karaktärer och miljöer. Premissen är solklar men det ligger fortfarande en ridå över vilka roller var och en kommer att ha på schackbrädet.

Min reaktion

Den till synes udda samling av karaktärer vi får se ska alltså utgöra rebellernas hopp i striden mot imperiet. Men jag är undrande över hur dessa karaktärer ska passa ihop med det övriga universumet, åtminstone för min del som har en förkärlek till de gamla verken som numera kan klassa som Star Wars: Legends (Tidigare Expanded Universe) blir det något av en krock med en ny film, precis som det var med Episod 7 – The Force Awakens. Namnet ”Rogue One” gör också mig något tveksam eftersom att det för mina tankar till den välkända flygdivisionen Rogue Squadron och dess piloter. Hade filmen mer tydligt handlat om piloter hade jag inte haft en motsättning, men filmen är enligt beskrivning en spionhistoria. Så varför man valde namnet som det är nu är svårt att säga.

Min ställning till filmen i nuläget är neutral mot tveksam. Det kommer säkert vara en underhållande stund men det faktum att det skapar en ny linje i kontinuitet gör att jag håller tillbaka min entusiasm. Det är saken med att man filmat om scener eftersom att man upplevde att filmen skulle vara ”för mörk” och att man istället ville gör den mer lättsinnad och äventyrlig för att passa tonen i Episod 4 – A New Hope. Det gör att jag är rädd för att det nu istället tagits för långt åt andra hållet och att det i värsta fall slängts in en comic relief på nivå med Jar-Jar Binks (gud förbjude).

Filmen kommer till svensk bio den 14 december. Fram tills dess kan vi bara vänta.

/Roland